Tankar kring teori och praktisk hundkunskap – Del 2

En intressant – och ibland förbisedd – aspekt inom modern hundträning är hur olika hundar kan uppleva utebliven tillgång till social kontakt, resurser eller delaktighet jämfört med en snabb och tydlig vägledning.

Inom inlärningspsykologin definieras negativ bestraffning som att man tar bort något hunden vill ha för att minska ett beteende, till exempel uppmärksamhet, närhet eller belöning. Metoden används ofta med goda intentioner och kan fungera väl i vissa sammanhang. Samtidigt finns det hundar som verkar uppleva den typen av utebliven feedback som frustrerande och stressande, särskilt om de inte förstår varför resursen försvinner.

För sociala djur är tillgång till gruppen och samspelet med andra oerhört viktigt. Därför kan ignorering, isolering eller otydlighet skapa mer stress än vad man tänker sig. En hund som gång på gång försöker få kontakt utan att lyckas kan hamna i ett tillstånd av frustration, vilket också påverkar inlärningsförmågan negativt. Många hundägare har lärt sig att ignorera oönskade beteenden för att undvika konflikter eller korrigeringar. Det finns ofta en ”fin” tanke bakom det. Men om hunden enbart får information när den gör rätt (och väldigt lite vägledning kring var gränserna går) kan träningen för vissa hundar bli något av en gissningslek.

Man skulle kunna likna det vid att köra på en väg där det bara finns skyltar som visar rätt riktning, men inga tydliga markeringar för var gränserna för t ex hastighet, övergångsställen och diken går. För vissa individer fungerar det utmärkt – för andra skapar det osäkerhet och hög mental belastning.

Tydliga regler och trygga ramar behöver inte stå i motsats till en positiv relation. Tvärtom upplever många att hunden blir mer avslappnad när kommunikationen är begriplig och konsekvent. Precis som barn vågar leka friare när det finns ett staket mot vägen, kan tydliga gränser skapa trygghet även för hundar.

Fundamentet i all god träning ligger fortfarande i att lära hunden vad vi vill att den ska göra, genom positiv förstärkning, tydlighet och samarbete! Belöningar bygger både relation, motivation och förståelse.

Men hunden kan hamna i så hög affekt eller motivation att den tillfälligt tappar förmågan att fatta ”bra” beslut. Då är hundägarens uppgift att lugnt och tydligt avbryta eller guida, snarare än att lämna hunden ensam i frustration eller konflikt.

En annan intressant aspekt är att om ägaren enbart jobbar med belöningar kan belöningen till slut tappa sitt värde (den blir inflationär). Men i en relation där det finns både belöningar, regler och gränser blir belöningen i stället stark och en bekräftelse på samhörighet, det blir en social seger, inte bara en ”sockerbit”.

Vi får heller inte glömma att hundar som art i hög grad kommunicerar genom sitt kroppsspråk och med fysisk vägledning. En lugn och trygg fysisk guidning kan därför för många hundar vara mer begriplig än en höjd röst, ett spänt kroppsspråk eller otydliga verbala signaler.

I slutändan handlar det kanske mindre om att välja “en metod” och mer om att känna in och förstå individen framför oss. Hundar är sociala varelser som söker både trygghet, tydlighet och samarbete – och vår uppgift är att hjälpa dem att förstå världen vi ber dem leva i. ♥