Ur "Från valp till unghund - utan problem" skriven av Nina Roegner.

En dag träffade jag en hundägare och gammal bekant som jag inte hade sett på länge. Hon hade en jack russel som hette Vincent och de hade gått valpkurs ungefär ett år tidigare. Det blev ett hjärtligt återseende, vi har barn i samma ålder och mycket att prata om. Jag hade alltid uppfattat henne som en mycket energisk människa som älskade att ta sig an olika projekt. Att hon skaffade
valp i en period när hon hade tre små barn och en man som arbetade på annan ort och bara var hemma på helgerna, stämde väl överens med hennes personlighet.

När vi skulle skiljas åt frågade jag henne hur det hade gått med Vincent och om hon var nöjd med hans utveckling. Egentligen var det en rätt onödig fråga eftersom han var med och visade upp en synnerligen lugn, harmonisk och välfungerande sida av sig själv.
Han var lös, strosade runt oss där vi stod och nöjde sig med att bara titta efter en annan hund som var på promenad lite längre bort – en i mina ögon fantastisk prestation för en unghund.

Jag blev något förvånad över hennes svar när hon suckade och sa att hon aldrig hade tid eller ork att ägna sig åt honom. Trots att han snart var ett år kunde han varken sitta, ligga eller gå särskilt bra i koppel. Jag tittade fånigt på henne och sa: ”Men du måste
ju uppenbarligen ha gjort något väldigt bra, för han verkar ju synnerligen välfungerande.” Hon instämde i att han var snäll och välfungerande men hävdade bestämt att hon aldrig hade tid att träna honom.

Det enda ord han kunde var nej!, utöver det var hon alltid noga med att ha gott hundgodis till hands och belöna gott uppförande. För det mesta hade han sluppit kopplet, helt enkelt för att det hade varit lättare att ha honom lös. När han var kopplad drog och slet han eller så lyckades han trasslade in sig i något barn eller i barnvagnen. Sina första månader hade han fått tillbringa under barnvagnen i varukorgen, men i takt med att han blev äldre lärde han sig att följa vagnen genom att matte och barnen kastade godis till honom så länge han gick nära. Att styra över hur de tre små barnen hanterade honom hade heller inte varit helt lätt, det mesta i barnfamiljer händer som bekant bakom ryggen.

Resultatet av alla barnens kramar och ”brottargrepp” var att han hade blivit en genomsnäll och oerhört tålig hund. Vad matte inte tänkte på var att hon ju trots tidsbrist och dåligt samvete ändå hade lyckats forma hans beteende och personlighet till något väldigt gott. På vägen hade han dessutom fått massor av stimulans, trygghet och ett synnerligen gott självförtroende.

Och vad gjorde väl egentligen det, att han inte kunde sitta eller ligga på kommando? ♥