Freestyle – NM i Herning

Tisdagen innan NM i Herning hade vi en sista träning med massor av feelgood. Under onsdagen packade vi och jobbade undan det sista för att kunna hämta upp Lisa och Kummin och rulla på färjan till Danmark tidigt på torsdagsmorgon. Väl på färjan träffade vi landslagskompisen Lovisa med familj och efter tre timmars fika och härligt socialt umgänge var vi framme i Fredrikshamn. 

Det har ju blivit en hel del mästerskapsresor med åren och vi log igenkännande åt att vi parkerade bilen och rastade hundarna på exakt samma ställe som senast:-) 

Vi mattar ”pladdrade” oavbrutet på om minnen från tidigare resor, Kummin galopperande i vinden och Moster passade på att vinterbada i höga vågor! I egenskap av att vara matte till en ”snart är det dags för mästerskap-hund” är man lite mer nojig över allt som inte får inträffa. Hann därför både tänka förgiftning, att hon skulle bli bortförd av en stark ström eller helt enkelt frysa ihjäl efter badet…

Fördelen med att tänka allt det där är att det då inte brukar hända (i stället är det tvärtom, det som verkligen händer hade man aldrig kunnat föreställa sig…!)

Efter den uppfriskande promenaden och några timmars körning kom vi fram till Herning. Vi, som alltid är nyfikna på tävlingsplatsen, körde såklart raka vägen till mässan! 

Tävlingsplatsen var enorm, inklusive alla grönområden! Man fick vissa associationer till en flygplats… Vi kom inte in på själva tävlingsplatsen men det blev en härlig och blåsig eftermiddagstur i ett intilliggande grönområde. 

Eftersom det, samtidigt som NM i Freestyle, också var en stor hundutställning var det ont om hotellrum i Herning. Vi hade ändå, med lite tur, lyckats få rum som låg nära tävlingsplatsen, mitt i centrum. Man kan säga att Hernings centrum var översvämmat av hundar! 

Våra hundar, som är vana vid natur, ”höll” sig tappert tills de hade gräs under tassarna men förvånansvärt många av hotellets övriga hundgäster tänkte tvärtom, ”kissa högt, kissa lågt och kissa överallt”!
Många hundar överdriver sina beteenden på grund av stark stress, (inklusive kissandet) vilket t ex kan medföra överdrivna aggressiva eller rädslebeteenden. När hundägare behandlar sina hundar som människor eller accessoarer i stället för hundar kommer hundarnas behov lätt i kläm. I hundens värld kan man aldrig förhandla bort behovet av samhörighet och trygghet. Det är alltid tråkigt när hundar inte får den tid, träning och trygghet de skulle behöva för att klara de resor och stökiga miljöer som ingår när det är tävling. 

Den stackars hotellpersonalen fick torka hundkiss och ta emot klagomål från hotellgäster som tvingats lyssna på ensamma, skällande och ylande hundar timma efter timma…. 

Mycket av denna stress och ensamhet på hotellrummen hade såklart kunnat undvikas om hundägarna hade förberett sina hundar genom att lära dem gå lugnt och fint i koppel, slappna av vid hundmöten och att vara trygga i nya miljöer. För mig är det en gåta varför man inte gör det!

På fredagen hade vi träningsdag, det är sååå lyxigt att få möjlighet att visa hunden tävlingsringen och att få en god känsla där! Moster fattade direkt att det vankades mästerskapsskoj med ”extra allt” och var som vanligt supertaggad! Efter en högtidlig invigning med flaggor och tal var vi alla sugna på att på att köra!  du utbildar dig? Ett hundföretag som utbildar skickliga instruktörer vill förmodligen behålla de bästa genom att knyta dem till företaget. 

På lördagen var det kvaldag och jag, apropå stress, lyckades frångå mina vanliga tävlingsrutiner innan det var dags för min och Mosters start. Konstigt nog utgick jag ifrån att Moster var lite trött och att hon behövdes ”taggas till” lite. Inget kunde vara mer fel!

Moster kan verkligen konsten att vara ”ko-lugn” på tävlingsplatsen men går alltid från 0-100 på några sekunder så fort vi kliver in på tävlingsplanen. Med andra ord hade jag att göra med en övertaggad Moster a la JAS-plan som dessutom var fullproppad av åsikter och hade nya idéer om programmet. Trött hund? Nä, inte det minsta…!

Nåväl, Mosters ”hejdundrande” uppvisning tog oss ändå till final och jag fick tacksamt begrunda mina misstag. I finalen skulle det förhoppningsvis bli lite mer som jag planerat! 

Efter en lång och rolig dag, där glädjande nog alla svenska freestyleekipage tog sig till final, fick vi trötta släpa oss över det enorma utställningsområdet för att lämna vår rekvisita och packning till arenan där finalerna skulle gå på söndagen. 

Tidigt på söndag morgon fick vi ta in hundarna i den stora ringen, innan det var dags för finalen. Eftersom man inte fick ha godis i ringen hade jag med en leksak till Moster. Tänkte väl att hon skulle ha ett trevligt sällskap när vi skulle kolla in miljön. Moster brukar inte spontant lägga energi på att leka med bollar eller kampa, om hon inte ser det som ett ”uppdrag” men tji fick jag! Vi kom inte mer än in i ringen förrän hon snodde bollen! Hon kastade den, jagade efter och fångade den, jonglerade med den i 110 knyck!

Blev full av skratt när jag såg att hon hade fullt upp att visa de finska hundarna var ”skåpet skulle stå”. Vi var fyra ekipage på plan samtidigt och Moster ”går igång” på konkurrens, hon älskar publik och är övertygad om att alla hundar vill ha allt som är hennes och är imponerade av hennes krumbukter och fart! Såklart ville alla finska hundar ha hennes boll (den var ju dessutom vit och blå)! 

Efter “uppvisningen” vilade vi i vår ”svenska hörna” och strax därefter var det dags att gå in och köra finalen. Vis av erfarenheten hade jag gått tillbaka till våra vanliga uppvärmningsrutiner och Moster valde att köra programmet som planerat! I mitten av programmet hade vi en mindre ”diskussion” om vem som följer vem men sen flöt det på! Känslan vi hade när vi klev av planen var helt fantastiskt! Vi lyckades höja våra poäng och slutade på en sjätteplats! 

Ulltovad av Eva Andersson, hur söt som helst!

Visst var jag nöjd med vår placering men den stora behållningen var trots allt den fantastiska känslan efteråt, det finns nog inget som slår det ”lyckorus” man har efter ett bra lopp! Kanske möjligtvis känslan på prisutdelningen när det visade sig att svenska laget tagit GULD, när vi stod på prispallen, med var sin stor pokal, rosett och lyssnade till svenska nationalsången!