ATT VARA TOKIG I EN SNICKARE…

Text ur “Från valp till unghund – utan problem!” skriven av Nina Roegner.

För många år sedan var jag hundlös ett år. Min gamla hund hade gått bort, jag var nybliven mamma och bestämde mig för att prova på hur det är att leva utan hund. I stället för blodpudding i fickorna och under naglarna och leriga stövlar skulle det vara nylonstrumpor, kjol och pumps i minst ett år hade jag bestämt. Det var så klart vansinnigt tråkigt och när jag, efter bara några månader, fick erbjudande om att bli dagmatte nappade jag direkt.

Hunden som blev ”min” var en underbar flatcoated retriever vid namn Cilla. Cilla och jag fann varandra och hade en härlig tid tillsammans. Cilla var unghund och jag bodde på den tiden i centrala stan. Det blev naturligtvis mycket vardagsträning i stadsmiljö och hon lärde sig bland annat att inte gå ut i vägen och att stanna och komma på inkallning. Koppel har aldrig varit min grej, jag trasslar in mig, glömmer det eller tappar bort det, så Cilla var för det mesta lös. Det gick bra, hon var mycket följsam och gick alltid tätt bredvid mig och barnvagnen. Varken andra hundar, människor eller katter kunde fresta henne, hon var nöjd med tillvaron bredvid mig och barnvagnen.

Men plötsligt en dag fick hon fnatt. Helt oväntat, som en blixt från klar himmel rusade hon rakt över gatan och påbörjade en hälsningsceremoni utan dess like. Hälsningsceremonin bestod i att hoppa och studsa hysteriskt runt en helt okänd kille, klädd i snickarkläder. På andra sidan gatan stod jag och ropade på en totalt döv hund. Till sist parkerade jag barnvagnen, gick sammanbitet och mycket irriterad, iväg för att hämta henne. ”Jag förstår att ni känner varandra”, väste jag.
”Har aldrig sett hunden förut”, svarade den förskräckta killen. Jag trodde honom inte.

Senare på eftermiddagen när husse kom för att hämta Cilla berättade jag vad som hänt. Han skrattade generat och förklarade att Cilla var fullständigt tokig i män som bar blått och påminde om snickare! Orsaken var att när hon var liten valp och familjen renoverade sitt gamla hus hade samtliga snickare roat sig med att ”dra igång” och busa med Cilla. Varje morgon innan de började jobba och varje rast var det tjo och tjim med Cilla. De hade verkligen försökt överträffa varandra i att bli populära hos den lilla valpen.

Detta pågick några månader och husse såg hur roligt alla hade och hur populär Cilla var och han tänkte inte så mycket på följderna. Med tiden blev Cilla helt fixerad vid hantverkare och denna fixering satt i länge. När jag tio år senare träffade Cilla och husse frågade jag om hennes förhållande till ”blåkläder”. ”Jodå, det sitter fortfarande i, den gamla damen ‘tänder till’ och blir alldeles galen när hon ser en snickare.”