Ur Nina Roegners bok ”Från valp till unghund - utan problem”. Nina har även skrivit manus till appen Duktig Hund! i samarbete med Svenska Brukshundklubben och där du får tips på hur du jobbar med din hund.

På en av mina aktiveringskurser var en av deltagarna en sjumånaders cocker spaniel vid namn Bilbo. Bilbo hade både en arbetslust och samarbetsvilja som gjorde flera av de andra deltagarna gröna av avund. Trots att han bara var sju månader och mitt i puberteten brydde han sig inte om något annat än husse och matte så länge han fick jobba! Ändå var husse inte nöjd, rätt som det var blev han arg och kunde bestraffade Bilbo mitt under pågående träning!

Jag registrerade detta och undrade vad i all världen som kunde få någon att bli så arg mitt i alla cirkuskonster. Husse hade över huvud taget en rätt spänd relation till Bilbo, det var nästan som om han gick och väntade ut honom. Jag fick känslan av att husse ville att Bilbo, i all sin ungdomliga iver, skulle begå något litet misstag för att få chansen att korrigera honom!

När vi kom till avsnittet ”att gå slalom mellan husses ben” låste det sig för Bilbo. Han, som hade en sådan arbetslust, vägrade att ens försöka. Att gå slalom mellan mattes ben var däremot inga problem. Lite senare, när vi hade teori, fick jag frågan om varför Bilbo inte vill gå slalom mellan just husses ben. Jag tog chansen och gav honom ett rakt och ärligt svar: ”Han vågar inte, för han litar inte på dig!” Eftersom jag fick frågan inför hela gruppen blev detta öppningen till en mycket intressant diskussion om förtroende och ledarskap.

Det visade sig att Bilbo var en mycket energisk och krävande unghund. Det var egentligen ingen nyhet, vi hade alla fått se delar av hans enorma arbetsglädje och kapacitet. En del av sin energi hade han tidigare lagt på att ”stjäla” saker i hemmet och han hade bitit sönder saker för en hel förmögenhet. De hade försökt stoppa beteendet genom att ständigt lurpassa på honom, säga nej! och handgripligen plocka ”stöldgodset” ur munnen på honom. Bilbo var alltså van vid att saker ständigt togs ifrån honom och dessutom under ganska tråkiga former. Trots allt får man nog ändå säga att han varit tålmodig, det var först när han fick sitt livs första märgben som han protesterade. Då förvandlades han plötsligt till en rasande furie, han morrade, visade varje tand och sa att ”detta vill jag behålla själv”!

Eftersom husse och matte upplevde detta som ett allvarligt problem rådfrågade de alla med hunderfarenhet om hur de skulle hantera situationen. Det var nu det började pratas om ledarskap och dominans på allvar. Sagt och gjort, de fick övervägande råd om att bli mer dominanta och visa Bilbo vem som egentligen bestämde. De beslutade att Bilbo inte längre skulle få vara med i köket när de lagade eller åt mat, att han tiggde tolkade de som att de brast i sitt ledarskap. Han fick också sluta att sova inne hos dem, i stället förpassades han till en korg under halltrappan.

Efter dessa åtgärder var det så dags att ”ta ur” honom morrandet. De gav Bilbo ett märgben och husse tog på sig ett par rejäla handskar. Han gav sig i strid med Bilbo och efter mycket morrande och rytanden, det blev en rejäl fajt, ansåg husse att Bilbo hade gett sig. Nästa dag fick han ett nytt ben och förväntningarna var höga, skulle hans morrande vara borta? Denna gång morrade Bilbo ännu mer och gjorde dessutom aggressiva utfall!

Efter husses behandling hade Bilbo förlorat allt förtroende och började nu också att morra i helt nya situationer! Det kunde räcka med en vänlig blick från husse för att Bilbo skulle stelna till och morra. Allt detta hade hänt bara några dagar innan de dök upp på aktiveringskursen.

Att unghunden morrar mot någon i familjen är något av det värsta som kan hända, tycker de flesta. En anledning är att vi redan som barn har lärt oss att hundar som morrar är arga och opålitliga och eftersom man naturligtvis inte vill ha en arg hund bestraffar man den! Men sanningen är också den att en hund kan morra för att den är glad (morrprata), rädd, osäker eller för att säga att detta vill jag behålla själv! Att bemöta en uppretad och arg hund, som riktar aggression mot sin ägare, med att bestraffa (ett nej! är också en bestraffning!) är alltid fel! Det enda man uppnår är att man lär hunden att starta fajter och slagsmål.

Om vi hoppar tillbaka till fallet med Bilbo är det ganska lätt att förstå Bilbos reaktion, han var ju övertygad om att någon förr eller senare skulle försöka ta hans ”skatt”. Att husse och matte trodde att problemen bottnade i dålig fostran och att man kan fostra en unghund genom att stänga ute den från den viktiga flockgemenskapen gjorde naturligtvis inte saken bättre. Av mig fick de tvärtom rådet att låta honom vara med i gemenskapen igen och att ”skämma bort” honom så mycket som möjligt, allt för att han skulle få en chans att bygga upp förtroendet för dem igen.

Efter ytterligare några kurstimmar förstod de hur stor skillnad det blir om man i stället för att försöka bestraffa bort en unghunds initiativ och upptåg, vänder det ”jobbiga” till sin fördel med hjälp av positiv förstärkning. Bilbo som var sakletare ut i fingerspetsarna fick t.ex. lära sig att lämna sina upphittade skatter till husse och matte för att få godis och efter bara några veckor har han gått från att ha varit ”terrorist” till att bli en mycket uppskattad och effektiv städhjälp! Framför allt tror jag de hade insett hur viktigt deras bemötande var. Hur de bemötte Bilbos arbetsglädje och energi påverkade hela hans personlighet men också hur deras gemensamma framtid skulle se ut.