Ur Nina Roegners bok "Aktivering - Smart lek med din hund"! 

Vissa hundar och ägare tycks gå igenom livet stretande, med olika viljor, åt var sitt håll. Mycket energier går åt till att försöka överlista varandra, från både hundens och ägarens sida. Ibland blir hundar t.o.m. utdömda för att de inte beter sig som de ”ska”. Samma ägare som dömt ut sin hund brukar bli mycket förvånad när de ser hur duktig hunden kan bli om den istället motiveras att använda sin envishet och energi i samarbete med sin ägare. Den kanske lärs att pussla, hämta borttappade vantar, bära tidningen eller dylikt. De allra ”jobbigaste” hundarna kan, visar det sig många gånger, lära sig de mest svåra konster. Uthållighet och envishet är nämligen utmärkta egenskaper i inlärningssammanhang. Om man lyckas hitta rätt väg att nå fram till hunden, finns det inga gränser för vad den kan lära sig.

För några år sedan ledde jag en aktiveringskurs som blev mycket speciell. Kursen hade till att börja med, av misstag, blivit överbokad. I stället för tio deltagare var det plötsligt tolv hundägare som skulle gå och jag var rätt stressad över hur jag skulle räcka till. Det visade sig dessutom att minst halva gänget, enligt min mening, passat bättre i en problemträningsgrupp! När jag gick ut för att ta emot mina elever möttes jag av ett gäng stressade hundar som skällde, gjorde kraftfulla utfall mot varandra och släpade sina ägare efter sig på den leriga planen. Blotta åsynen gjorde mig svettig! Jag var minst sagt irriterad på den som hade bokat in dessa ”värstingar” på en aktiveringskurs. Aktiveringskurser skulle vara trivsamma, mysiga kurser med lugna och sansade hundar som skulle lära sig roliga konster. Nåväl, jag höll masken och körde kursen både en och två gånger. Envis som jag är, vägrade jag att träna något annat än just aktivering. Ingen negativ förstärkning, inga övningar som ens påminde om ledarskap och inga problemdiskussioner – är det aktiveringskurs, så är det! Lika stökigt var det varje gång … Tills jag mötte gruppen gång nummer tre, då stod det i stället tolv lugna och sansade hundar på planen. De påminde lite om förväntansfulla förstaklassare på sin allra första skoldag och hade helt slutat skälla, göra utfall och dra i koppel. I stället var de fokuserade på sin ägare och hade fullt upp med att leta föremål, räkna, öppna pedalhinkar m.m. Det var en slående förändring och plötsligt blev kursen just så där lugn och mysig som den skulle vara. Hundarna hade, enbart genom aktiveringsträning, blivit lugnare, fått ett bättre självförtroende och kanske det viktigast av allt – ett arbete! De hade inte längre tid eller ens lust att stöka runt. Nu hade de plötsligt viktigare saker för sig.

Många s.k. hundproblem bottnar i bristande kommunikation mellan hund och ägare. Ibland tycker hunden t.ex. att husse/matte ska skyddas mot omgivningen och den verkar mest förvånad om vi blir irriterade eller arga. Om vi däremot regelbundet aktiveringstränar får den en möjlighet att förstå vad vi faktiskt vill att den ska kunna och vad den ska jobba med. För att uppnå denna effekt är regelbundenheten det viktigaste, att man lägger en stund varje dag på någon form av träning som ger hunden mental stimulans. Aktivering, lydnad, agility, sök, spår, eller bruksträning – det finns mycket att välja på och vad du väljer spelar egentligen ingen roll. Du kan självklart också välja att syssla med flera olika aktiviteter. Aktiveringsträning kan t.ex. vara ett komplement till mer krävande träning så som agility, spår eller sök. Det finns ju dagar då man p.g.a. dåligt väder, tidsbrist eller att hunden helt enkelt ska ta det lugnt, väljer bort de mest fysiskt krävande aktiviteterna. Aktivering kan också vara ett sätt att variera träningen för hunden. Jobbar man t.ex. mycket med lydnad (vilket kan innebära en hel del upprepningar av ett och samma moment) kan omväxling i form av aktiveringsträning göra att hunden inte tröttnar lika lätt.