En unghund är för det mesta både kreativ och snabb, alltså ingen man litar på …

Hjärnans främsta uppgift är att bevara individens hälsa. Men trots att vår sociala situation har förändrats så har vår hjärna inte anpassats till vår nuvarande tillvaro. Förr, när vi levde på savannen, kunde det vara direkt livsavgörande hur vi reagerade i olika situationer. Det hade t.ex. inte varit särskilt bra om vi hade gäspat lite sömnigt när vi plötsligt stod öga mot öga med ett hungrigt lejon.

Idag möter vi inga lejon utan vår hjärna går i stället igång på huggormar och inbillade hot. Vår hund som är en stor källa till glädje kan lätt och med små medel försätta oss i känslomässig gungning. En unghund är expert på att överlista sin ägare och kan lätt få den mest ambitiösa och skickliga hundägare att framstå som fullständigt inkompetent. Den är ofta tillräckligt följsam och samarbetsvillig för att ibland, åtminstone på ”säkra ställen”, få gå lös. All träning till trots kan den ändå få för sig att rusa efter någon som nyligen passerat, blixtsnabbt och alltid när man som minst anar det! Plötsligt lägger den in högsta växeln och jagar efter målet, som kanske är en motionär eller hundägare. Väl framme roar den sig med att skälla, hoppa och studsa runt den utvalda, ofta på ett behörigt avstånd. När man äntligen och flåsande kommer fram beter hunden sig som om den aldrig hört varken hit!, nej! eller stanna!. Den påminner mer om en vildhund som bara går att fånga in med en stor håv eller lasso.

I det läget är det lätt att explodera och besluta sig för att aldrig någonsin försöka träna hunden utan koppel, i alla fall om man är ägare till vildhunden och har glömt håven hemma. Låt det stanna där, vid det som har hänt. Du ska naturligtvis analysera situationen och fundera på hur du i framtiden ska förhindra det som inträffat. Förmodligen ska du också be någon om ursäkt. Plåga dig däremot inte med att spekulera i vad alla andra tycker och tänker!

Vid ett tillfälle var jag själv tvungen att gå för att hämta mina två stora, ”olydiga” hundar. De hade, utan att jag ens märkte det, lämnat mig och rusat fram mot en äldre dam med en mycket liten hund. Eftersom jag inte ville skrämma damen ytterligare höll jag inne min första impuls att vråla nej!. Då, om inte förr skulle hon ju bli övertygad om att hennes eller hennes hunds sista stund var
kommen. Jag rusade i stället efter hundarna, adrenalinet pumpade ut i blodet och jag var både ilsken och snabbt framme. I samma sekund som jag skulle säga ett och annat till mina hundar möttes jag av damens strålande leende och ett: ”Oh, så vackra hundar!”, ”Vad är det för ras?”.

Hon avväpnade mig fullständigt och hennes reaktion gav mig en fingervisning om att vi faktiskt aldrig kan veta hur en annan människa upplever en situation. Ibland kanske vi t.o.m. förvärrar händelseförloppet eller mår dåligt för att vi målar upp ”hundkatastrofer” i våra sinnen. Det finns hundar som tvingas sona sina ungdomliga En unghund är för det mesta både kreativ och snabb, alltså ingen man litar på … misstag hela livet, genom att alltid gå i koppel.